Uppfinningen av stigbygeln

Enligt väggmålningar och andra kulturella reliker som grävts fram i Mobei kan Xiongnu-folket vara de första som använder stigbyglar.
I brist på stigbyglar red den urgamle mannen på häst, ty när han galopperade eller hoppade, satt ryttaren i sadeln med fötterna i vädret och måste hålla hästen mellan benen; samtidigt höll han hästens man stadigt med händerna för att förhindra att han ramlade.
De gamla arméerna av perserna, assyrierna, egyptierna, romarna, babylonierna och grekerna kände inte till, än mindre använde, stigbyglar; Till och med när Alexander den store ledde sina arméer över Centralasien hade hans riddare sina ben gränslade på vardera sidan av sadeln, utan något som stödde deras fötter.
Med uppfinningen av stigbygeln löstes detta problem lätt. Ursprunget och uppfinningen av den antika stigbygeln har alltid varit en angelägenhet för de akademiska kretsarna. Man tror att Kina vid omkring 300-talet e.Kr. hade gjort stora framsteg inom smältning och började tillverka stigbyglar gjorda av koppar eller järn. Idén med uppfinningen av stigbygeln är troligen inspirerad av upplevelsen av att ibland använda ett läderrep för att göra en ring och sedan trampa på ringen. Men hittills har inga metallbyglar som användes under Han-dynastin hittats, och de tidigaste enstaka stigbyglarna som hittades i eran förekommer på skulpturer i södra Yangtzefloden, det vill säga ryttarkottan från Yongnings grav under det andra året från den västra Jin-dynastin i Changsha. Därför är "vid omkring 300-talet e.Kr. hade Kina gjort stora framsteg i smältningen och började tillverka stigbyglar gjorda av koppar eller järn" en ogrundad gissning.
Från 1955 till 1960, i Changsha, Hunan-provinsen, i västra Jin Yongnings andra år (302) grav, grävde man fram tre ryttare celadon terrakotta gravföremål, fann att sadeln vänster framsidan av den triangulära stigbygeln, som är den tidigaste celadon stigbygelbild. Det är dock värt att notera att hästens högra sida inte är utrustad med stigbyglar, ryttarens fötter klev inte i stigbyglarna, stigbyglarna är ovanför framsidan av foten, och stigbygellädret är mycket kort, bara hälften av längden på det mänskliga benet.
1965 grävde Guanyingzi, Beipiao, Liaoning-provinsen ut graven till Fengsufu av Beiyan och erhöll fysiska data från stigbyglar. Han dog i fredens sjunde år (415). 1983 hittades en stigbygel i graven nr 154 i Xiaomin Tun, Anyang, Henan-provinsen. Graven motsvarar ungefär den sena västra Jin-dynastin till den tidiga östra Jin-dynastin (cirka 316 år). En annan uppsättning föremål något senare än stigbygeln som grävdes fram i denna grav grävdes fram i den östra Jin-dynastins grav i Yuan Taizi, Chaoyang, Liaoning. Stiglarna som grävts fram i Xiaomin Tun No. 154, Yuan Taizi-graven och Feng Sufu-graven har ett gemensamt kännetecken, det vill säga att de alla är inbäddade bronsbitar med träkärna, och bronsbyglarna i Xiaomin Tun No. 154 och Feng Sufu-graven är förgyllda med gulddekor. De har också uppenbara skillnader, det vill säga Tomb nr 154 av Xiaomintun är enkel stigbygel, medan de andra två gravarna är dubbel stigbygel; Samtidigt är stigbyglarna på Xiaomin Tun 154-graven oförenliga med långa stigbyglar, stigbyglarna är oblate och stigbyglarna är något konkava, medan stigbyglarna på Feng Sufu-graven har korta stigbyglar, stigbyglarna är rundade trianglar och stigbyglarna är relativt raka.
Kort sagt, från Changsha Yongning 2-graven till Xiaomin Tun nr 154-graven, till Chaoyang Yuan Taizi-graven och sedan till den grävda graven av Feng Sufu, visar att i början av 300-talet kan Kina ha stigbyglar, och förekomsten och utvecklingen av byglar från de initiala enkelbyglarna till mer kompletta dubbelbyglar en sådan process.
Efter de norra och södra dynastierna ändrades formen på stigbyglar gradvis och bildade slutligen mer bekväma stigbyglar. Vid denna tidpunkt förkortas stigbygeln, bygelskaftet, den övre delen av bygelkroppen är rundad och foten bildar en bred platt kant med en lätt båge.